Gratis blogg från Bloggproffs

Man kan bli vad man vill…

Man brukar säga att man kan bli vad man vill i livet bara man vill något tillräckligt mycket, och jag tror på det. Men det är väl det  som är grejen…vad vill man med livet…? Jag tror att livet handlar om att förvalta och utveckla det, och alla människor har fått något inom sig att utveckla och konsten är att hitta det  och egentlgen inte att utföra det. Visst behövs det att man anstränger sig för att utföra det, men innan man kan det måste man hitta sin grej så att säga. Det ligger något i varje människa att utveckla. En kompass är vad man tycker är roligt, det kan vara en fritidssyssla. Jag tror då på att man ska göra den fullt ut och verkligen gå in för att utveckla den, vem vet den kanske kan leda till en ny yrkesbana också. Att utveckla sig så kan alltså innebära att nya dörrar öppnar sig för då utvecklar man på något sätt sin potential som också då kan bli till en väldig nytta i samhället. Istället för att man så många gånger gör jagar efter något som man egentligen inte är bara för att det ska vara, ja för en tid kan man behöva göra något för att överleva men för det ska man inte sluta att utveckla sin potential som finns inom en. Men en hemlighet är att man då utvecklar sig  för utvecklingens egna skull och inte primärt för att bli något, är det sen något man kommer att bli så kommer det bara av farten, men med det sagt menar jag inte att det kommer att gå fort. Men har du fokuset då på din egna utveckling så spelar det ingen roll att det tar lång tid för fokuset ligger inte då på att nå fram till något utan tillfredsställelsen ligger i att man utvecklas i nuet, det andra kommer när det ska komma, och kommer det aldrig så är absolut ingen skada skedd, eller hur!! Du har ju utvecklats som människa och det är just det som är det primära i kråksången.

 

DSC00926

Påskbudskap

Har länge haft en kristen tro som gett mig en annan dimension i livet och en grund att stå på, har inte alltid varit så offentlig med den för jag ha velat att människor ska lära känna mig först innan dom har fått någon förutfattad mening om hur jag är på grund av min tro.
Men visst har det funnits och finns rädsla vad människor ska tycka om mig om jag bara bekänner det rakt ut men nu gör jag det i dessa påsk tider, fast dom flesta som känner mig vet redan om min tro.
Egentligen är tron ganska enkel, jag och andra har bara tagit emot något eller rättare sagt någon som heter Jesus som förvandlar en på insidan. Men vi är fortfarande bräckliga människor som gör fel och misstag men kristendomens kärna är förlåtelse och nåd….man kan säga att det var på grund av denna bräcklighet och svaghet som Jesus kom för att upprätta och hela och för att återställa relation med Gud.
 
Det här med ordet ”Gud” är egentligen ett svårt begrepp som kan sätta igång massa konstiga föreställningar om någon gammal gubbe med skägg…typ som jultomten….men om det finns en skapare så är den skaparen rimligtvis långt långt långt ifrån vår mänskliga föreställning om vem denna är…..jag tror att det är egentligen är helt omöjligt att föreställa sig utan man kan nog bara slå fast att vi kan inte med vårt intellekt kunna till närme sig vis komma i närheten av en rättvis bild.
Men det som händer i frälsningen i Jesus är att hans liv kommer in i vårt hjärta och då kan vi börja förnimma vem han är, kärlek nåd glädje kraft kommer emot en…..ja svårt att sätta ord på allt, men vi kan  dock bara förnimma vem han är men i frälsningen får man i alla fall en ärlig chans för det går förbi vårt intellekt och talar direkt till vårt hjärta.
Detta innbär inte att livet blir en räkmacka…kristendom har aldrig lovat ett lätt liv (ibland tvärtom faktiskt.) men ett LIV som pulserar på insidan om vi håller oss ödmjuka och nära Jesus. Kristendom är ingen ekvation som är en lösning på alla problem utan en relation med någon som står utanför sig själv och som vill bistå med sin kraft.
Människan har alltid sökt något större som står utanför sig själv…det kan vara ett idrottslag som man vill hylla så väl som en gud i vanlig mening, det är på något sätt  inbygt i människan.
 
Det jag skulle vilja säga här till slut är att du försöker glöma alla dina hopsnickrade föreställnigar vem Gud är och hur han ser ut, vi kommer aldrig som sagt ens komma i närheten av vad han egentligen är OM han är, den enda liknelsen som jag tyckte var bra var att han skulle vara som ett personligt kärnkraftverk som  bara sprutar ut livgivande energi i form av kärlek…..alltså om vi ska göra ett försök att tänka vem han är måste vi tänka långt långt utanför boxen.
 
Glad påsk!!
 

Neutraliteten

Som titeln heter tror jag präglar den svenksa folksjälen. Sverige som nation har alltid haft en hållning att vara neutral i världens alla konflikter sen har det ju kommit fram att det inte alltid varit så men det är en annan fråga, men officellt har det alltid låtit så. Det har ju också skapat ett utrymme att i en konflikt att vara den medlande parten i den densamma i och med att man inte tar ställning för någon part. Men baksidan av detta tror jag att Sverige och svensken har väldigt svårt med att vara kontroversiell och sätta ner foten och stå för något som sticker ut i från mängden. Ivårt land ska vi helst tycka lika om allt och nåde den som vågar ha en avvikande hållning. Då sägs det att man har fobi i någon form när man inte rättar sig in i ledet och har den politiska rätta hållningen i en offentlig känslig fråga. Man är intolerant och allt annat vad det nu heter. Men man kan då fråga sig hur mycket tolerans det finns gentemot dom som har en avvikande åsikt eller övertyglese, har man fobi bara för man inte rättar in sig i ledet och tycker och tänker som den stora massan? Jag vill inte i detta inlägg gå in på en särskild fråga för då kommer jag ifrån det jag är ut efter  och det blir fel fokus med detta inlägg, men jag tror ni mycket väl kan lista ut vad jag menar för frågor i samhället.

Jag tycker det är så pinsmat tydligt när någon vågar uttala sig i en sådan fråga som går emot den gängse åsikten så är massan där och trycker till vederbörande.( Nu pratar jag inte om rasistiska åsikter som vi absolut ska reagera emot.) Så mycket kan jag säga att det handlar om olika morlal frågor (men långt ifrån alltid.) när någon enskild eller något kollektiv vågar stå upp och säga att han eller hon eller dom tycker att något är rätt eller fel. Vederbörande eller kollektivet blir då många gånger klassad som om dom hade en sjukdom som ska botas genom att se till att dom eller den får dom ”rätta” åsikterna. Var finns toleransen då?? Man får alltså inte sticka ut och stå för något kontrversiellt utan att den ska tryckas till för här i Sverige ska alla tycka  lika och vara neutrala. Snacka om att vara uttsatt av påverkan med tanke på inlägget jag gjorde innan detta. Nu vet jag förstås inte hur det är i alla andra länder men jag tror ändå att Sverige är lite unikt i denna sak. En baksida till med neutraliten gör att den vill alltid vara alla till lags till den grad att man ger upp sitt egna arv och identitet, det ska anpassas till absurdum för man är så rädd att stöta sig men någon annan. Jag inbillar mig att man i andra kulturer är mycket mer rakryggade och vågar stå upp för sitt egna, både på individ nivå och kollektivt.

Påverkan

Vi svenskar är så rädda  för påverkan och man tror att man kan ställa sig utanför densamma, man säger jag går min egna väg jag bestämmer själv vad jag ska göra och tänka. Det här är enligt mig bara ett falsk föreställning att man skulle stå fri i den här saken. Vi behöver bara säga det här med all reklam som pumpas ut som har en massiv påverkan annars skulle man inte forsätta att lägga ner så mycket pengar på reklamen.

Men påverkan kan vara subtilt….låt säga att jag vill normalisera ett beteende och jag har lite inflyttande (vilket många i dessa dagar har bara man har tillgång till internet.) så placerar jag ut lite tankar här och var och sår tvivel mot ett rådande mönster i samhället, ta det här med andakter i kyrkan ”ojjojj detta är jättefarligt” och man kan alltid locka till sig likasinnade som håller med att detta är en farlig påverkan och så är snöbollen igång. Man vill genom påverkan alltså påstå att en annan påverkan är farlig, men man kan ju fråga sig vilken påverkan är det som är mest farlig? Är det alltid så att det  man vill varna för genom påverkan är det som är mest farligt? Det är så lustigt att man varnar för påverkan ”dom kan ju påverkas” men samtidigt är det ju det man själv också bedriver.

Min poäng är att föreställningen att jag skulle kunna stå utanför all påverkan och att jag ”tillverkar” bara mina egna tankar är bara ren och skär utopi, man tror att man är så fri men in själva verket är man väldigt styrd av andras tankar och vad dom har för agenda är det ingen som vet.

Tron på Gud har bara bytts ut!

Sverige och Europa har kallats för en kristen del i världen men i ärlighetens namn så återstår nog bara arvet av detta. Idag skickar man till och med hit missionärer från Afrika för att just missionera, tala om ombytta roller!

Att tro på en personlig Gud är en föelegad tanke som man med alla medel vill frigöra sig ifrån. Tycker det är så slående när man ibland hör intervjuver med människor på TV och när frågan om Gud kommer upp så säger man att man tror på något men i samma andetag säger man med nästan panik i rösten ”men jag är inte religiös” precis som det vore en smitta av något slag. Man tror att man är fri på något sätt när man tar avstånd från en personlig Gud för då blir man själv gud och man får göra vad man vill inom lagens ramar.

Men egentligen är det ju bara så att man nu tror på något annat som den så kallade marknaden som verkar vara i högsta grad någon opersonlig kraft som människan idag böjer sig under. Konsumtion konsumtion, istället för kyrkor så byggs stora köpcentrum där utbudet på varor är oändliga och vi går där och blir lockade att köpa den ena saken efter den andra i tron att vi finner lycka. Visst vi finner den för en kort stund men sen måste tomrummet fyllas igen. Men tillsut går det till en gräns att ju mer vi försöker fylla våra liv med saker ju tommare blir vi på insidan och den så kallade friheten blir bara något tomt och meningslöst. Visst vi behöver mat och andra saker men idag är det en sån fokus på att skaffa sig saker att det har blivit en religion i sig, utan att veta om det har man bytt tron på en personlig Gud som vill fylla våra innersta behov av kärlek och bekräftelse mot att man omedvetet tillber en annan gud som i detta fall heter ”marknaden” men man hävdar fortfarande med bestämhet och med samma panik i rösten ”jag är inte religiös”!

Jo jo man har bara bytt ut själva guden hävdar jag, det är bara det att man i många fall är helt omedveten om det. Man har böjt sig under något annat bara! Min bekännelse är i högst medveten på den personliga skapande Guden…..men visst faller jag in ofta och tillber även en annan gud som just heter ”marknaden” i tron att den ska skänka mig evig lycka men blir lika grundlurad varje gång. Men hittils har jag alldrig känt mig lurad när det gäller bekänelsen till Jesus som då är vägen till den skapande Guden enligt den kristna tron. ”Men tror du verkligen på gubbe som dinglar med benen i himlen” hör man ibland. När jag då gör mig påmind om min egna guds bild som bygger på mycket starka erfarenheter så blir den bilden väldigt patetiskt. Det blir en slags nidbild av någon som är så mycket större än vad vi ens i vår vildaste fantasi kan föreställa oss. Min tro är att det är i honom vi lever och rör oss precis som fostret i sin mammas mage lever och rör sig i hennes kropp för att göra en mycket förenklad bild med betoning på ”mycket”!  Vem av oss kan förstå sig på universum i dess fullhet, det är på den nivån vi pratar då blir gubben i himlen bara något löjeväckande som är väldigt lätt att ta avstånd ifrån. Men jag tror många vill bevara den bilden för då känns det helt legitimt att säga att man inte tror på honom, precis som det är lika legitimt att säga att man inte tror på tomten.

 

Regelverk

Regler behövs i allra högsta grad i ett samhälle annars skulle det bli anarki och kaos. Men det som blir fel är när människor som ska tillämpa dessa regler inte kan se att livet i sig själv inte har räta linjer utan är mycket mer komplext än så. Såg här om dagen ett repotage på TV om en man som satt ett kryss fel på hans A-kassas blankett vilket resuterade i att han blev skyldig A-kassan 120 000 kr. Det hade att göra med pension kontra att ta emot A- kasse pengar. Han satte ett kryss på ett ställe och svarade däremed på en fråga som en proffesor i svenska inte ens förstod fullt ut. Att gå in på sak frågan här skulle bli alldeles för komplicerat men ni kan gå in på SVT play och söka på ”den ofrivillige pensionären” ett repotage som uppdrag granskning har. Klart var att han handlat i god tro på A-kassans konsults råd plus att försäkringskassan erkänt fel i ärendet……men men han hade satt ett kryss fel på blanketten därför skulle han få stå sitt kast och snällt betala. Var får människan plats i denna byrokrati??

Felet är inte reglerna i sig själv för dom kan alldrig bli så flexibla som livet är i sig själv utan som sagt människor som ska tillämpa dom. Männsikan ska vara själva oljan i maskineriet som ska se helheten och där kunna se i ett enskilt ärende att här är inte konsekvenserna  på något sätt rimliga och inte stirra sig blind på att att en paragraf ska uppfyllas till varje pris. Då tar jag hellre att en fuskare kan slinka igenom ibland än att konskvensen blir som jag nämde här ovan. Paragrafer kan inte bara tolkas rakt upp och ner som dom står utan måste sättas in i sitt samanhang men i många fall tolkas dom bara rakt upp och ner utan hänsyn till helheten. HALLÅÅÅ alla ni som tillämpar paragrafer….har detta ”felkryss” som det var i det här fallet en rimlig konsekvens??? Tänk mer med hjärtat nästa gång…..visst ska regler följas men ska det ske till vilket mänskligt lidande som helst??

 

Tror jag eller Tror jag?

Nu på slutet har min blogg färgats mycket av min kristna tro vilket inte är så konstigt i och för sig när man nu har en sådan. Så det här inlägget kanske ger mer till en som delar samma tro….men vad vet jag?

Ja…..vad är en tro och nu menar jag gudstron? Är det ett förhållningssätt ”att så här är det nog” eller är det något mer? Det finns en boktitel som heter ”Kristna ateister” vilket låter väldigt motsägelsefullt, men det är just det som är själva poängen med titeln att många kristna inklusive mig själv har ofta en bekännelse men den levs inte ut i praktiken. Man säger att man tror på Gud men med sitt liv levar man som han inte finns. När bibeln pratar om tro så syftar den hela tiden på en förtröstan, jag skulle vilja säga med ett annat ord att man släpper kontrollen till någon som står utanför en själv. Att lita på att någon annan har den kontroll som jag i grunden själv vill ha men inte har förmågan att ha många gånger, fast man försöker frenetiskt att ha det men i grunden är det en utopi. Om tron ska vara på riktigt så är det en process man måste gå igenom, och för mig är tron bara intressant om den är på riktigt och verklig, alltså att det är något som håller under livets alla skiftningar och inte bara är en bekännelse att jag tror på en gud men sen när det kommer till kritan när allt drar sig till sin spets så handlar jag som han inte fanns. Vi står i ett skede i vår familjs liv nu då mycket grundläggande nödvändiga saker just nu” hänger i luften”….jobb som har med ekonomi att göra, bostad som också har med ekonomi att göra men på andra sidan av samma ”mynt”;) så att säga.

Men den här processen är inte smärtfri, som jag tog upp i mitt förra blogg inlägg så är det här med att ha kontroll över sin tillvaro ett väldigt starkt behov hos oss människor, att lita och släppa kontrollen kan var väldigt ångestskapande på något vis. VI BARA VILL HA KOLL!!! Men den kristna tron utmanar oss att släppa den. Bibeln säger bland annat att ”vi ska leva av tro” vilket samanfattar allt egentligen som jag vill säga här. Ju mer man lyckas i denna process att släppa kontrollen med all ångets och oro i som följd så börjar tron också på att bli väldigt intressant, alltså i övergången från bara en bekännelse till något som börjar verka på riktigt.

Vad är frukten då av denna tro…..jo det är att det börjar komma en frid eller ett lugn i situationer som man i mångt och mycket inte har någon koll på, och livet ”bjuder” ständigt på sådana situtationer som vi alla vet. Vad är det som är säkert egenltigen i detta liv? Tänk att få ”äga” en sådan frid i alla livsittuationer, nu är jag ingalunda där idag men det är väldigt spännade att få börja vandra på trons väg vilket jag har gjort mer eller mindre tidigare också. Men det här en process vi alldrig blir färdiga i utan det är en ständig utveckling så länge man går på trons väg, man kommer att ställas inför nya situationer hela tiden där jag får ett val att antingen bara lita på mig själv eller lämnar över den kontrollen jag ändå inte fullt ut kan ha på den Gud jag tror på. Visst allt grundar sig på att jag också gör mitt bästa i varje situation av livet…..med andra ord jag gör det som på mig ankommer och klarar av.

Jag har alltid varit intresserad av det som är äkta rakt igenom och inte bara det som ser ut att vara bra men inte har någon substans. Men för att få det som är äkta är det ofta en smärtsam process men det ger desto större tillfredsällelse. Den fysiska träningen är väldigt konkret i detta fall, det finns inga genvägar om man ska få en sund fungerande kropp. Men det gäller som sagt också vår tro, det finns alltså inga genvägar att få en tro inom sig som bär, eller med andra ord om den är på riktigt eller om den bara är en hurtig bekännelse.

Kontroll

Det rubriken säger vill vi alla ha mer eller mindre, jag har på sistone  kommit till insikt om mig själv att jag vill ha just mer av detta. Det har blivit klart för mig när vi nu har blivit ”tvungna” till flytt. Saker och ting har dragits till sin spets på något vis. Det trygga invanda skall återigen  ändras till något annat som man inte vet hur det ska bli….inte minst ekonomiskt när man flyttar till hus igen. Man kan kort säga att man tappar kontrollen när man inte vet hur det ska bli och det i sin tur skapar oro eller ångest ”hjälp hur ska det gå med dittan och dattan?” .Går här inte in så specifikt vad det handlar om i vårt fall utan är mer ute efter själva fenomenet som heter ”kontroll” och avig sidan av detta. Men kan säga i alla fall att det finns ett antal stora saker som i dagsläget svävar i en viss ovisshet som i högsta grad kommer att påverka vår verklighet när vi ska flytta till ett hus. Oj oj vad mycker enklare det skulle vara om vi i dagsläget fick klarhet i dessa saker och då med andra ord har så kallad ”kontroll” på tillvaron. Man varför gör ni detta då innan ni fått klarhet då kan man fråga sig? 

Som sagt är vi lite ”tvungna” till en snabb flytt pga allergi….och precis då uppdagas ett hus i vårt område som passar perfekt för våra behov . Ett objekt att bo i som ska passa alla behov kan det ju ta år hitta i annat fall. Plus att vi fick ett lånelöfte i dessa tider av banken trots att Maria bara studerar för tillfället Sen fick vi faktiskt ett väldigt konkret tilltal i den församling vi går till som löd ”bygg ut ditt hus så hela din familj får plats”. Detta är ett bibelställe som någon citerade bara så där helt ovetande om vår situation och som var mitt i prick angående den situation vi stod i  för vi visste inte hur vi skulle lösa den. Oss som troende var det ett väldigt tydligt tilltal som kändes väldigt befriande. Man kan lägga till att  några dagar innan upptäckte Maria det aktuella huset och det område det låg och det kändes i hjärtat helt rätt. Sen gick vi dit tillsamans efter tilltalet och jag kände klart desamma. Men huset hade då redan legat ute i 3 mån för försäljning så vi trodde  att det nog var för sent men det vissade sig samma kväll INTE vara så. Några veckor innan flytt överhuvudtaget var aktuellt hade min fru blivit erbjuden en praktikplats inom det område hon pluggar inom bara så där. Hon har blivt lovad jobb om dom anser att hon klarar av jobbet helt enkelt vilket ser väldigt lovande ut men det är i dagsläget inte helt klart. Det är väl en av dom ovissa sakerna som jag skrev om innan. Som ni förstår så är ju en till lön in i famlijen en väldigt avgörande skillnad!

Vad har detta med kontroll att göra då? Jo många gånger måste man handla utan att veta allt i förväg men det kan då som sagt också skapa ångest om man har ett väldigt kontroll behov som jag har. Man kan ha kontroll på det man själv gör, att man gör sitt bästa i den situation man står i men sen är det väldigt mycket saker och ting som som står utanför sin förmåga att påverka, man försöker ändå på något vis i tanken få koll på det också men det är dömt att misslyckas och man blir bara väldigt trött av det pga av oro mm.

Här har min tro nu blivit en väldig vila, det är som jag tilläts komma till en punkt där jag blev och blir ”tvungen” att släppa kontrollen på det jag inte kan påverka alls, och i och med detta har det för tillfället infunnit sig en väldig vila i all ovishet. En vila i att den skapare jag tror på gör det som står utanför min förmåga, bara jag gör det som jag verkligen kan göra och inte bara sitter och rullar tummarna och tror att bara att allt ordrnar sig hur som helst. Nu är det här en väldigt nyvunnen erfarenhet som kommer att uttsättas för prövningar så jag vill inte ta ut för mycket i förskott, men är så glad för varje dag jag kan känna denna vila i allt!!:)

Kan man tro utan att förstå?

Längtan att förstå saker och hur det hänger ihop är hos människan enormt stor, vilket i grunden är en god egenskap. Att inte förstå skapar frustration….vi vill alltid få ihop vad som händer i tillvaron. ”Att det där hände berodde på det där och att det inte hände beror på detta” osv. Jag har gått en tid och brottas med att jag vill förtå min tillvaro som många gånger kommer i konflikt med min tro. Jag tror i grunden på en god skapare och har gjort många egna erfarenheter av detta. Men så hör man människor som går och blir dödligt sjuka, man ber och ibland händer något fantastiskt men många gånger inte. Jaha hur ska man förså detta då? Man kan också ta upp lidandet i hela världen. I kristendomen finns det en teologisk förklaring till detta med vad hjälper det den som lider?  Kan jag fortfarande tro fast jag inte förstår detta? Det är en fullt berättigad fråga. Grund frågan är vad min tro bygger på? Ska den grunda sig på att jag ska  förstå allt?

Jag tror att förstålse bygger på det mått av perpektiv man har på saker och ting hur hela världen hänger ihop, och vi kan nog alla förenas i att vårt perpektiv är ”något” begränsat men vi drar ändå ofta snabbt långtgående slutsatser om saker vi egentligen inte vet så mycket om, om vi nu förstår något alls. Tron sträcker sig utanför vår förståelse, Bibeln pratar om att tron är en övertygelse om ting vi inte ser……alltså en helt annan tro än att man tex tror att det kommer regna i morgon som då bara är ett antagande. ”Men vad är det för övertygelse du pratar om då i detta fall” kanske någon frågar? Jo en övertygelse om att det finns en god skapare trots att jag med mitt huvud inte förstår allt som händer i världen, varför vissa måste lida så mycket. Det ligger ju nära till hands att kasta all skit på en eventuell skapare för allt lidande som är…..”den borde ju göra något!” Men samtidigt har mäniksan på individnivå och i stort blivit tilldelad en egen vilja (vilket alla som har små barn ser väldigt tydligt att den viljan utvecklas väldigt snabbt) som vi handlar efter i smått och stort och då blir frågan om orsak och verkan mycket mer komplex än att bara skylla på en eventuell skapare för allt elände. Min poäng blir då med allt detta sagt att det går att tro utan att förstå även om jag ärligt ska säga att jag brottas fortfarande med den här förståelse biten i mitt huvud, men mitt hjärta säger bara ett stort JA…..jag har gjort och gör så många erfarenheter av en god skapare så fort jag öppnar mitt hjärta genom att fråga och söka efter honom…..blir då uppfyld av ett djupt lugn och en menningsfullhet. Men som sagt det betyder ju inte att jag förstår allt som händer runt om mig i form av sjukdom och allt, men det ska ju å andra sidan inte hindra mig att tro vilket  lätt kan bli en slutsats annars.

Vad vet man??

Jag har mer och mer kommit till insikt om att det inte finns några som helst garantier i livet, allt som vi upplever som är bra i livet kan vi ingalunda ta för givet utan vi kan bara tacksamt njuta av det så länge det är en verklighet för vi vet ingenting om vad livet har framför oss, men vi försöker ständigt kontrollera allt som händer i livet för att ständigt komma på att det är omöjligt. Ju längre livet har pågott så har jag insett hur lite man vet om det,  på någott sätt måste man bara bejaka det och inse att det egentligen är väldigt flyktigt. Detta innebär inte att man bara skulle vara ett offer för allt som händer, vi gör ju också val i livet som påverkar i allra högsta grad vår framtid, men vi ska inte tro att vi på något sätt kan kontrollera själva livet i sådan grad som vi ofta tror att vi kan göra. Om man lyckas med att mer och mer inse detta så tror jag att man får ut mer av livet när man inte krampaktigt försöker kontrollera det till fullo.

En annan sak som blivit mer klar för mig är att tacksamhet är på sin plats, jag har ett litet ”mantra” som jag ofta upprepar för mig själv och det lyder ”jag är tacksam att jag lever och har ett jobb och familj.”  Inget av detta är någon självklarhet  eller hur, men varför har vi då ofta en attityd att detta skulle vara det mest självklara i världen? Vi blir så fokuserade på det vi inte har så vi glömmer det vi har. Då blir hjärtat uppfyllt av frustration i stället för tacksamhet.